Om ovisshet och samhörighet i spåren av pandemin

Foto: Unsplash

Än finns den där och spökar. Ovissheten. Är vi verkligen tillbaka i det normala eller väntar en ny pandemivinter runt hörnet?

 Vårt team har senaste veckorna mött många ledningsgrupper och team som strålar av glädje över att ses fysiskt och ha tiden att mötas på riktigt. Något har saknats under pandemin när många jobbat digitalt och fokuserat hårt på uppgiften i väntan på att jobbet skulle återgå till det normala. Under våren såg vi att även välfungerande team blev slitna och känslan av tillhörighet avtog. Det vi förr tog för självklart och fick i förbi farten blev under pandemin en bristvara. Att höra till och bli bekräftad att jag bidrar till teamet är inte ett extra tillval utan en nödvändighet för att vi i längden ska må bra.

I vårt team har vi i höst lagt in extra tid med varandra för att bygga på vår buffert av tillit och samhörighet. I ovissa tider behöver vi varandra mer än någonsin.

Hur ser er buffert ut?