Livet Down Under

Fotograf: Cecilia Hjelte

SYDNEY

Jag känner mig lite förändringsöm. Att vända livet upp och ner, bokstavligen, är vad jag och min familj gjort den här vårterminen. Vi bor och jobbar på distans från en liten ort i södra Australien. Förändring på det här sättet föregås oftast av pirrig förväntan och sällan av fokus på stabilitet. Och ändå är det dit mina tankar har gått senaste tiden.

Till vikten av att uppmärksamma det vi vill bevara. För oss som familj har de senaste två månaderna till stor del handlat om att hitta vardagsrutiner som hjälper oss att spara energi genom att ta automatiska beslut. Förvånansvärt många beslut blir smått komplicerade när man flyttar till andra sidan jorden. Vilket märke på ost föredrar vi här? Vad kan man återvinna jämfört med i Sverige? När borde barnen gå och lägga sig när skolan börjar en annan tid än hemma? Jag har förvånats över hur mycket tid och kraft som gått till att bara få vår vardag att flyta, att hitta igen vår stabilitet.

 När vi på Ericson & Hjelte ber våra kunder lista vad de vill behålla stabilt och vad de vill förändra ser de ofta frågande ut. Bevara? Fokus ligger på det som ska bli annorlunda. När förändring initieras är det oftast otydligt vad de vill ha kvar och vad de ska vara rädd om. Och framförallt läggs det för lite tid och energi på interventioner som säkerställer vad de ska fortsätta med. We take it for granted. Vid varje större förändring borde vi fråga oss: Vad är stabilt och vad vill vi behålla? Hur gör vi det?

 En annan aspekt av förändring är tron att vi ska kunna planera oss fram till resultatet. Strategier som exempelvis ”fail fast and fail forward” är ett annat sätt att uppnå förändring som blivit allt mer populärt. Det innebär att testa och korrigera snarare än att planera. Tanken är att snabbt lära från det som inte fungerar och utifrån det gå vidare. Min erfarenhet är dock att få företag gör verkstad av det på riktigt. Varför då? Ja, till viss del handlar det om att våra hjärnor inte vill uppleva obehag. När det känns obehagligt vill vi ta oss från den situationen så snabbt som möjligt. Dessutom visar forskning att samma områden i hjärnan aktiveras när vi gör fel som när vi upplever fysisk smärta. Våra hjärnor gillar inte det här med att ta risk och misslyckas. De som lyckas implementera ”fail fast and fail forward” har byggt en kultur i teamet och organisationen som belönar beteenden som att tala om att något gick snett, att testa utan att veta hur det ska gå och att bygga vidare på någon annans idé. För att det ska fungera krävs hög grad av psykologisk trygghet. Inte konstigt att vi fastnar i planeringen istället för att agera.

 Vi har gjort om i vårt kontor under vintern. Projektet löpte enligt plan och möbler och annat kom på plats. Det praktiska hade vi helt enkelt koll på. Men det vi inte hade tänkt och pratat nog mycket om var förändringen i arbetssätt. Vad innebar det att vi köpt in mindre skrivbord för att få det luftigare? Hur skulle vi i vardagen bestämma vem som sitter var, nu när vi inte har ett skrivbord som är ”mitt”? Och hur skulle vi bibehålla vår hjälpsamma kultur när vi samtidigt ville minska risken att bli avbruten i arbetet? Det är lätt vi glömmer bort att diskutera det vi tar som självklart. För är det inte oftast där vi går vilse i förändringsarbetet. Det vardagliga enkla som vi inte pratar om. Det som alla känner sig trygg och säker i är det som ofta ställer till mest oreda vid förändring och det som tar mest tid, kraft och energi.

Stor mängd förändring, särskilt utan fokus på det som ska bevaras, kan ge en slags träningsvärk. Vi blir öm i hjärnan. I organisationer möter vi ofta människor som tränat för hårt och där chefer på olika nivåer inte lagt in vila mellan förändringspassen. Resultatet blir att förändringsmusklerna inte blivit starkare utan snarare uttröttade.

 Hur behandlar man förändringsömhet? Jag provar med reflektion, humor och att medvetet tänka att jag testar nytt. Min hjärna verkar tycka om det.  Nyfikenhet och självmedkänsla triggar belöningssystemet i hjärnan. Men visst vore det skönt om de hade en Grevé på supermarketen.

Text: Cecilia Hjelte, Publicerat i Norrbottens Affärer 20-02-18